Fortsättning på min ”livsberättelse”, som jag delade med deltagare i ett kristet sommarläger i Östergötland. Tjugo år efter de första resorna till Rumänien, då vi var i fyrtioårsåldern, reste vi till Rumänien tillsammans med våra tre barn. Jag tror att mitt hjärta alltid har klappat för människor med särskilda behov. Särskilt personer med nedsatt intellektuell funktionsförmåga. Många av dem jag har omkring mig har säkert fått sin funktionsnedsätting pga brist på kärlek, omsorg och stimulans när de var riktigt små. Jag vill att de ska se sitt värde och att de får ta plats Jag älskar när jag ser att förmågan att kommunicera ökar hos de här älskade människorna.
När vi kom till Rumänien så mötte vi många övergivna barn med stort behov av kärlek och vi försökte göra livet bättre för dem, som vi fick i vår vård. Som jag sa, så ska man göra det man är bra på. Det kan vara det enkla, det lilla i vardagen. Visa kärlek. Visa att du står kvar. Att fira födelsedagar blev ett sätt att ge uppmärksamhet, att få bli sedd och att få känna sig värdefull. Många av de vi mötte visste inte när de var födda och hade aldrig blivit firade. Jag bakade tårtor och det har blivit många under åren. En gång uppvaktade jag en kvinna, som fyllde trettio år. För henne var det första gången hon blev firad och fick skära upp en tårta. Gör det du kan och det du är bra på.
Ibland blir man besviken, men man får kämpa på även när man inte känner för det. För det gör man inte alltid. Ge inte upp! Var tålmodig och uthållig! Kom ihåg att det enkla, det lilla, som du gör för någon, är det som är det stora. I din närhet finns människor som behöver dig och som du är sänd till.
