Intervju

Idag på Nyårsafton läser jag en intervju i en rumänsk nät-tidning och den berör mig djupt. En rullstolsburen kvinna, som är min vän, har i dagarna bott på institution i trettio år. Det år hon fyllde tjugofyra flyttade hon in på det vårdboende, som har blivit min hjärtesak. Reportern inleder artikeln så här: ”Valeria Fencea är född på landsbygden i Bihor. Hon är en kämpe med obeskrivlig ambition, som genom ansträngning, smärta och sin gudstro lyckats klara utmaningar stora som berg. Hon har hittat en inre styrka, som krävs för att leva livet i sin rullstol. Med en psykologiexamen och en utgiven diktsamling är Valeria ett levande bevis på att inget kan stoppa en från att drömma, kämpa och vinna. Hon kan inte gå, men hennes ord har fått vingar. ”
Vali berättar i intervjun att hon blev fånge i en rullstol för livet efter en felbehandlad hjärnhinneinflammation då hon var liten. Hon blev sittande på en säng som en levande docka medan föräldrarna väntade på att hon skulle dö. Det är gripande hur hon idag ger Gud äran och hur älskad hon känner sig av Honom. Han är hennes kraftkälla i både lidande och framsteg. I artikeln prisas hon för sin framgång i studier och skrivande vilka är uppseendeväckande med tanke på bristen av goda förutsättningar. Hon får också berätta om det monotona livet på en institution och det svåra i att vara så helt beroende av hjälp. Det saknas meningsfulla aktiviteter och empati för de boende. Själv känner hon medkänsla med dem som har det ännu svårare. Hon säger att institutionslivet är som en djungel där bara den starke överlever.
Tiden då hon studerade psykologi betydde mycket för henne även om det inte gett henne ett jobb, som hon hoppats på. Alla examensproven gjordes i Oradea och det var ett uppskattat sätt att komma ut och se annat än vårdboendet och att träffa folk. Vali har många vänner runt om i landet, som hon håller kontakt med. Hennes diktbok har sålt mer är förväntat och hon hoppas på att kunna ge ut ännu en samling. Personligen ser jag fram emot att få hålla boken med hennes memoarer i min hand.
Reportern frågar också hur det är för funktionsnedsatta ute i samhället. Vali svarar att även om hon inte är ute så mycket, så märker hon hur dåligt samhället är anpassat. Tex att man inte kan komma in i alla affärer eller hos myndigheter. ”Människor tittar fortfarande underligt på oss,” säger hon och menar att arbetsgivare tyvärr inte vågar anställa människor med funktionshinder. Fastän de är kapabla, så finns inte ekonomiska resurser för de anpassningar som behövs. Denna intervju berör och tar upp ett mycket viktigt ämne. Jag hoppas att den blir uppmärksammad på både riks- och lokalplan. Jag får ont i hjärtat när Vali uttrycker sig så här: ” Jag går sönder inombords, men jag gömmer mitt lidande och min hjälplöshet bakom ett leende.”