Posten

Jag är stamkund på Postkontoret i Marghita sedan många år tillbaka. Mest känd där var jag nog de åren då jag brukade skicka paket till fångar på fängelser runt om i Rumänien. Jag kunde få otroliga förklaringar till hur de fått min adress. Någon skrev att han sett en ängels hand skriva mitt namn och adress på en bit papper där i cellen. Jag visste att min adress var en handelsvara mellan fångar, men det var svårt att säga nej till önskningarna om tvål, skrivmaterial, godis, kristen litteratur och vad det kunde vara. De allra flesta var barnhemsbarn och de verkade mycket fromma i sina brev. Det blev senare inte tillåtet att skicka paket till fängelser och idag får jag inte ens lägga i kuvert och frimärke när jag skickar brev.
Jag är i alla fall fortfarande kund på posten. Många gånger är det postärenden åt mina rullstolsburna vänner i Ciutelec. Valeria har skrivit en diktbok och nu har hon beställningar från hela landet. Jag går till posten minst en gång i veckan för att skicka bokpaket. För att skicka via något liknande postförskott, så är det rätt så mycket manuellt arbete för posttjänstekvinnan. De blir väl inte så jätteglada när jag kommer med min laddning, men de är ändå trevliga. Brevbäraren blir dock glad när han ser mig. För då kan jag ta med post till FCE o han behöver inte gå dit. Jag hinner se mig omkring när jag står där och väntar. Jag får släppa före andra kunder eftersom mitt tar så lång tid. Ingen tackar för det, för de tycker inte det är konstigt att gå före. Det finns inga kölappar. Det börjar bli vanligt att beställa varor på nätet och hämta på posten. De som jobbar på posten verkar känna alla Marghita-bor. De vet vilket paket kunden, som kommer in, har och i vilket hörn på golvet de kan leta fram sitt paket. Framför disken, alltså. Jag ser att det kan vara allt mellan Pampers till bäbisen och Pedigree till hunden. Det står små kartonger med handskrivna bokstavslappar på golvet för småpaket. När man tar sitt paket, så får man bocka av sig på en lista, som ligger på disken. Jag jobbade på paketutlämningen på ett postkontor för mer än femtio år sedan, så jag tycker det här är intressant.
Fastän där finns moderna datorer, så är det gammaldags, liksom. Kvinnorna bakom disken har, som sagt, mycket manuellt jobb och de stämplar alla papper och alla brev för hand. Jag tänker att det sliter på handleden. De ska sätta sin namnteckning på alla dessa stämplar också. Då mina vänner från Ciutelec var i Marghita en dag, så drog vi in dem på posten för att de som jobbar där skulle få träffa författaren, som skickar så många bokpaket. Det var första gången de var inne på posten sedan den bytte till en lokal på markplan. Den förra kunde de inte komma in i med sina rullstolar. På den punkten finns det mycket att förbättra i Marghita. Senast jag stod på posten, så släppte jag förbi en av stadens ortodoxa präster i sin långa kappa. Han hade ett snabbt ärende, log och överlämnade därefter en påse med hembakta kakor till de båda posttjänstekvinnorna.