Spår

Ibland var det som att bo på en järnvägsstation. Så många människor som stannade till i Marghita! Det var alltid intressant att få veta hur de hade hört talas om Marghita och många har satt spår.
Under en period var en amerikansk militärbas i Tyskland rena arbetsförmedlingen. Olika förmågor matchades med behov av arbetsinsatser i Marghita. En del var militärer duktiga på aktiviteter för barn. Eller militärers anhöriga, som var byggkunniga.
En officer kom ett par gånger med team, som hjälpte till med läger och med att sköta övergivna bäbisar på sjukhuset. För en del Marghita-bor var det första gången de träffade på afro-amerikaner.
Denna officer var en gång på uppdrag i ett annat land i världen. Där berättade hon om barnen i Marghita för en amerikansk marinsoldat, som hon tyckte skulle passa till att arbeta med dem. Han kom verkligen och han blev volontär på särskolan.
Denne amerikan gifte sig så småningom med en av våra underbara volontärer och tillsammans adopterade de tre barn.
En gång kom några brittiska ungdomar, som reste runt i världen för att få barn att skratta. De tältade utanför kontoret och med alla sina trick och aktiviteter lyckades de verkligen med sin målsättning.
Många minnen med människor från olika platser har jag, men varifrån och på vilket spår den där clownen tuffade in det har jag faktiskt glömt.