Barnen

Någon sa att barnen i Rumänien blev väl glada att se mig när jag var där. De jag personligen tagit hand om är inte barn längre. De övergivna bäbisarna och småbarnen är nu drygt trettio. De vilsna tonåringarna är i fyrtiofemårsåldern.
Jag besökte några stycken av dessa medelålders män. Ibland tar det energi, men det ger också mycket glädje. De äldsta av dem vi tagit hand om är män. Helt enkelt för att den statliga internatskolan var till en början endast för pojkar.
Det var katastrofalt att det några år senare placerades även tjejer där. Minns att det var speciellt när vi öppnade det första transithemmet för flickor.
För drygt en vecka sedan hälsade jag på i en by där det bor två män, fyrtiosex och fyrtiofyra år, med sina familjer. De växte upp utan föräldrars omsorg, men är bland dem som fått hjälp. Den ena har ett bra hus, fru och barn, som alla går i förskola och skola.
Den andre har ett trasigt förhållande, ett dåligt boende och han är orolig för sin fjortonåriga dotter, som inte går i skolan. Han är sjuk och har inte råd med läkarhjälp och mediciner.
Jag brukar be även för dem, som jag inget vet om, för jag vet och fattar att det är många som har det tufft.
Den varmaste kram jag fick under dagarna i Rumänien tror jag var av den unga mamman jag mötte i en kyrka. Hennes livs story är speciell och i den kramen kände jag hennes innerliga tacksamhet över en chans och ett förvandlat liv.