Förr

Idag är det trettio år sedan min pappa Axel dog. Han var en god människa, en omtänksam make och en bra pappa. Jag påminns idag om begravningen då många vackra sanningens ord sades om honom. Inte minst av hans tidigare arbetskamrater på Brandstationen.
Från en intervju som två lärarstuderande gjorde med pappa, som då var pensionär, för att höra om 1920-talets Sverige, klipper jag ut ett par stycken.
”Jag föddes på midsommaraftonen 1916 på en gård i Värna där det redan fanns åtta barn. Vi var två pojkar och sju flickor. Det var tretton år mellan mig och min äldsta syster, så när jag var liten hade en del redan flyttat hemifrån.
Far Per Johan och mor Alma Elisabeth skötte gården tillsammans med oss barn. Eftersom de inte hade några maskiner, som man har idag, var det viktigt att alla hjälpte till. På vår gård fanns det bla åtta kor, några oxar och två hästar, som hette Fritz och Bläsen.
Eftersom jag var minst i syskonskaran fick jag till att börja med de lättaste sysslorna, som att bära ut avfall och hämta ved och vatten. Men jag hjälpte också till att mota in korna och att åka med på hölasset under de varma dagarna på sommaren.
Huset vi bodde i hade tre våningar, där första våningen bestod av ett kök och ett finrum. I köket fanns en stor bakugn och även en vedspis med en spiskåpa över, som stöddes upp utav järnstänger. Under dagen var det här samlingsplatsen för hela familjen.
På andra våningen fanns en hall, en sängkammare för mor och far och ett stort rum där alla vi barn sov. Under takåsen låg den stora vinden. På sommaren när vinden blev uppvärmd av solen, låg vi ofta där. I alla rummen hängde fina gardiner, som mor själv hade vävt. Det fanns även kakelugnar i varje rum, som gjorde att det blev varmt och hemtrevligt.”
Jag är tacksam att jag har gångavstånd till mina föräldrars grav. Jag tänker ofta på dem som levt här på jorden före mig och hur de hade det.