Tiden för min vistelse i Rumänien går mot sitt slut. Möten med människor är min favoritprioritering. Det betyder så mycket att ses, att göra något tillsammans och att få prata. Uppriktiga och ömsesidiga möten tar jag med mig och bevarar i hjärtat.
Jag är glad att jag kunnat vara med på fem gudstjänster. Jag längtade verkligen efter den gemenskapen och kanske mest efter att få sjunga med i lovsångerna.
För det mesta kan man följa texten på väggen i kyrkan. Jag la märke till att sångare inte längre sjunger från en sångbok utan från en mobil.
Den första gudstjänsten firades i samband med Kvinnodagen, så alla kvinnor fick en ros.
En kväll var vi i en bykyrka på väckelsemöte. Vi klädde oss varmt, för tro mig, det är så kyligt i Rumänien att folk är rädda att blommorna på fruktträden ska frysa. Även här läste vi på väggen att Gud är kärlek.
En man, som bodde hos oss när han kom ut från barnhemmet, hade bjudit in mig till sin kyrka. Det var han som öppnade och stängde kyrkan och det var han, som frimodigt inledde gudstjänsten med bön. Jag blev glad i hjärtat.
Pastorn frågade (på rumänska) om det var någon i salen, som inte förstår ungerska och vi var tre personer som räckte upp handen. Sång och annat var på rumänska, men gästtalaren predikade på ungerska.
Den lokale pastorn hade tänkt tolka, men han hade ont i tänderna. Det kändes i alla fall gott att sitta där. Trots att bänkarna var extremt obekväma. Sittytan lutade framåt, så det var ju lätt att komma ner på knä när det var bön.
I kyrkorna finns en klocka på väggen så man kan hålla koll på tiden. En gudstjänst varar alltid två timmar.
Det är bara vi, som samlas i det statliga vårdboendets kapell, som firar gudstjänst en halvtimma. Det kan vara länge för den som är rastlös och den bedrövliga kapelldörren slår hela tiden på grund av alla som går ut och in.
Det är ändå en helig stund mellan hjärta och hjärta och mellan Fadern och hans älskade barn.
