Närhet

Vi har fått ett nytt litet barnbarn. Det är en fantastisk upplevelse att få vara med i födelseögonblicket, att se hur väl utvecklat allt är hos den lilla och att inse hur otroligt genomtänkt skapandet av en liten människa är.
Jag blir återigen knockad av att ana hur perfekt Gud har tänkt att barn ska tas omhand. Det är stort med nyfödda barns instinkt att få i sig näring och föräldrars känsla att älska och uppfylla sitt barns behov.
Jag blir också imponerad av svensk sjukvård. Eller i det här fallet omhändertagandet och vården på förlossnings- och BB-avdelning. Allt görs för att anknytningen ska fungera från minut ett. Barnet ska inte skiljas från modern. Närhet ger trygghet som har betydelse för det lilla livet för alltid.

Självklart kan jag inte låta bli att tänka på hur fel det blir när inte den kunskapen finns. Så mycket lidande det orsakar när det lilla barnet inte får närhet och trygghet. Inte ens den näring det behöver. Inte ens de fysiska behoven fyllda. När allt fattas, hur blir det då?
Ordet fasansfullt är inte tillräckligt starkt för att beskriva hur det var att möta övergivna bäbisar i bortglömda salar på sjukhusets barnavdelning i Marghita. Små hungriga, frusna och skrämda barn som inte ens grät, för det var ingen idé.
Hur har de överlevt sin uppväxt och hur kan de någonsin känna tillit? Jag har inte svaret.

Ett stort problem och ett stort frågetecken är hur inte ens INTE övergivna nyfödda från ”vanliga” familjer tas emot på det sätt de behöver och har rätt till. Generellt är inte papporna i Rumänien med vid förlossningen. Barnen tas ifrån mammorna och placeras i en annan sal och det kan ta dagar innan de får vara tillsammans. Frågan är varför det får ske.
Skriver nog mer i det här ämnet, för det berör mig starkt, särskilt nu när jag är nära ett efterlängtat barn som får all kärlek och omsorg hon behöver.