100 år

Boken är förvånansvärt detaljrik, trots en otroligt omfattande verksamhet under en så lång tid. Man väjer inte för problem med ”syndakatalogen” eller konflikter. Inga superlativer eller skryt. Läsaren får själv inse storheten och det mirakulösa i en livslevande församling.
Jag var medlem i ca tjugofem år och församlingen stöttade oss i Rumänienarbetet i tjugoåtta år. Stor tacksamhet. Personligen är nog ändå det största att jag fick vara i församlingens mitt i mina ungdomsår. Det var en tid i rörelse, ja, väckelsetid och man ville inte missa något. Vi var några ungdomar som sprang från Katedralskolan på lunchrasten till bönemötena i Sion. På knä. Trots att det var modernt med snobbiga pressveck på byxorna.

En underbar blandning av olika åldrar, nationaliteter och sociala bakgrunder i en mycket varm gemenskap.
Gamla vänner i min ålder fanns förstås också där och det var fint att mötas. Jag blev rörd när jag såg kära åttioåringar tjäna i köket och servera fika.

Bland det som hände från scenen under kvällen blev jag tagen av en hälsning från Afrika där vänner tackade församlingen för att de sände missionärer, som kom med evangelium. De tackade för sjukhus och skolor. Detta var en påminnelse om vad mycket församlingens fantastiska missionsinsatser betytt under de här hundra åren.