Nu är vi i Rumänien, min man och jag. Några korta dagar, men vi är ändå här. Det finns mycket att berätta. Samtidigt inte. De starkaste intrycken är människors berättelser. Dem bär jag med mig, men de är svåra att dela. Mamman som oroar sig för sin tonåring på grund av mobbing och psykisk ohälsa.
Att besöka en annan mamma i en sjukhus-sal där hennes lilla tvååring vårdats under flera veckor. Lyssna till hennes oro och förhoppningar.
Att möta vår vän som förlorat sin unga fru i en bilolycka var både fint och smärtsamt.
Att kunna ta med avsidestagna vänner till Palmsöndagens gudstjänst kändes gott både för dem och oss. Men känslan av otillräcklighet inför många behov är svår.
Glädjen över att se barn som fått en mycket bra chans till utbildning toppar alla blandade känslor. Hoppas på att skriva mer om besöket här. Ännu finns ett stort rum för Rumänien i våra hjärtan.
