Tro och ljus

Askeby kyrka
Det finns en ekumenisk och internationell rörelse som kallas ”Tro och ljus”. Det är en underbar mötesplats för personer med funktionsvariationer, deras familjer och vänner. Rörelsen vill få kyrkorna att ha en liturgi som är mer hjärta än hjärna. Alla är vi skapade efter Guds avbild och oavsett funktionsnivå, så har vi samma värde.
Jag är glad att ”Tro och ljus” är levande i just vårt område och det kändes gott i Svenska kyrkans mässa då en ung man i rullstol medverkade. Han läste en bön och hans ledsagare, mamman, gjorde orden begripliga för oss ovana.
Under textläsningen utförde han, tillsammans med båda föräldrarna, en pantomim. Texten var från Lukas 15 där en kvinna tappar bort ett av sina tio silvermynt. Hon sopar och städar i hela huset tills hon hittar myntet. Hon blir så lycklig och bjuder in sina vänner för att glädja sig med henne. Den berättelsen kommer jag nog alltid att förknippa med A:s genuina glädje över att få gestalta en bibeltext i en gudstjänst.
För mig blev mässan en påminnelse om mina vänner på ett statligt vårdboende i Rumänien. Det lilla ikonprydda kapellet där på gården fylldes varje torsdag av personer med funktionsvariationer. Vi samlades till en enkel och glädjefylld andakt. Jag kände värmen och intensiteten när vi bad Fader Vår. Från många strupar kom oförståeliga och märkliga ljud, men det var en bön ända inifrån djupet av Fadersälskande hjärtan.
O, vad jag saknar dem!