Promenad

Det finns en promenadgrupp i vårt samhälle. Måndagar kl 9.30 möts vi vid scoutgården. Då är vi pensionärer lika ivriga att komma i väg som hundarna. Uno och Freddie brukar lyckligt traska med på vår skogspromenad.
Det är härligt i skogen. Man kan inte titta sig runt omkring så mycket som man vill, för man måste hålla reda på fötterna, så man inte snubblar på någon rot på stigen.
Där går vi och småpratar. Stigen är smal, så vi går mest på led. Det är något visst med det där att samtala när man inte tittar varandra i ögonen. Samtalet flyter lätt och det är också helt okej att vara tyst. Ibland går man i egna tankar medan det förs samtal mellan andra framför en på stigen. Och bakom. Kanske är det lite som en pilgrimsvandring.
De finaste samtal jag varit med om på promenad, var de jag upplevde som tolk i Rumänien. Utländska volontärer kom och drev sommarläger för barn från statliga barnhem. Volontärerna och barnen kom varandra väldigt nära. Barnen, som alltid levde i det stora kollektivet, älskade att få individuell tid med sina favorit-vollisar.
Att få gå på promenad utan de andra barnen och att få vara med en vuxen som brydde sig och som lyssnade, betydde väldigt mycket. När de pratade med varandra utan att lägga märke till att jag tolkade, då hade jag lyckats med mitt mål och det var fantastiskt.
Tillbaka till vår promenadgrupp på den svenska landsbygden. Efter skogsrundan fikar vi tillsammans med äggmacka och något sött, som denna vecka var rabarberkaka. Det går utmärkt att samtala när vi dricker kaffe också.