Jag har många mailkontakter och inför en gruppresa hit, så blir det mycket mailande fram och tillbaka. Många detaljer, som ska planeras och stämmas av. Vi skulle resa Sverige- Rumänien tillsammans med en konfagrupp. Ledaren skrev att det var bra, för då kunde vi planera under resan. Jag svarade att det går inte, för mina resdagar använder jag för att vila upp mig efter det som varit och ladda upp inför det, som kommer.
”Förr i tiden” reste vi bil genom Europa till och från Rumänien. Bilfärja ingick. Ett par dagar var lagom tid att ställa om sig och förbereda sig inför det man skulle möta i Rumänien. Likaså att koppla om inför det annorlunda livet i Sverige när man reste åt det hållet. Nu för tiden är vi mera effektiva och ekonomiska. Vi flyger, vilket går mycket fortare och är mycket billigare. Tid för omställning blir det inte, så det är hopp ut och hopp in, Jag brukar läsa, äta och sova. En gång somnade jag på planet redan innan vi lyfte. Sist fick Lars skaka liv i mig när flygvärden sa att det lilla bordet jag lutade mig emot skulle fällas upp, för vi gick ned för landning.
Eftersom vi skulle vara borta en vecka och sedan komma tillbaka tillsammans med denna konfagrupp, så planerade jag allt, som skulle ske ihop med projektledare och andra anställda här i organisationen, innan vi åkte. Det skulle jag inte gjort. Om inte de som jag bestämt en del grejer med hade glömt bort det, så blev det förändringar och omläggningar av andra orsaker. Jo, Adriana hade ordnat lunch och förberett mottagande av konfagruppen på Dagcentret första dagen. Dagen med två svenska grupper på sammanlagt 34 personer blev full av överraskningar. Med flexibilitet och kreativitet genomförde vi i alla fall en presentation av FCE i Klubben på förmiddagen. Sedan gick dagen med olika upplevelser och möten med ömsesidig uppskattning. Casa Marghita bjöd på glass och dricka i sin trädgård på eftermiddagen. Specialkoster blev en utmaning för mig, för eftersom jag har stor respekt för allergier, så kan jag bli orolig att det ska bli fel. När jag tänkte att jag hade koll för fikat och de båda målen, (det var verkligen en del komplicerade specialkoster), så kom en tjej och sa att jag antagligen inte fått veta det innan, men hon önskade vegankost.
Nu är konfagruppen på väg hem tacksamma för fina upplevelser. Jag kände mig välsignad när de vid midnatt tog en bönestund för mig medans någon städade köket. Ledaren sa att de nästa år skulle önska att få programmet några månader innan de kommer, så de kan förbereda sig. Mitt svar var kort. ”Nej, det går inte.”
