Diktbok

Under mina dagar i Rumänien i april tillbringade jag så mycket tid jag kunde med mina vänner på ett vårdboende. Jag beundrar dem väldigt mycket. Valeria har lanserat ytterligare en diktsamling, den tredje. Dessutom har hon gett ut en biografi där hon skildrar sin barndom fram till tjugo års ålder.
Jag älskar hennes dikter, som rymmer så mycket av känslor, naturens skönhet, trons enkelhet och Livet. För första gången har jag försökt att översätta en dikt. Jag valde en av de enkla, men jag är ledsen att dikten på svenska inte riktigt ger rättvisa åt författaren.
Så här skriver Valeria själv som förord till sin diktsamling:
”Jag är den jag är, jag, Valeria Fencea, en människa som ödet inte tilldelat ett lätt liv. Min kropp kläddes i hjälplöshetens tråkiga plagg. Dessa kläder begränsade mig till en rullstol för alltid, men mina tankar och drömmar har alltid flugit högt, så långt som möjligt, bortom molnen. Med tankens hjälp vandrade jag genom tider och årstider, med hjärtats ögon älskade och drömde jag, jag hoppades och jag led. Mina känslor öppnade vägen till längtans korridor, med vars hjälp jag reste överallt i världen och ibland stannade jag blygt upp för några ögonblick i kärlekens och vänskapens namn.
Med längtan i mitt utgivande hjärta lärde jag mig att njuta av de små sakerna, en soluppgång, en blommas skönhet, explosionen av grönska, himlens gråt genom regndropparna och dansen av snöflingor. Glädjen över små saker innebar också för mig att få ett brev eller ett besök av en kär vän. Ödets väg gjorde att jag från tidig ålder fick tillbringa mitt liv på statliga institutioner, men glädjen över att få leva var som en läxa som jag mer eller mindre lärde mig något av.
Jag lärde mig att vara stark och acceptera mitt kors, även om jag ibland fortfarande undrar hur jag klarade det. Mitt svar är att jag övervann allt med Guds hjälp. Jag tyckte att han viskade till mig att inget får ett kors tyngre än det man kan bära.
Dag för dag lärde jag mig att älska, att ge, att le, och att dölja mitt förråd av tårar bakom en ridå. Jag lärde mig att drömma och jag slutade aldrig att ge mina drömmar vingar. Med mitt inre öga fortsatte jag att flyga, jag har strött ut mina känslor mellan raderna, och på så sätt har mina böcker fått liv. Som att måla en färgstark tavla på duk, så kombinerade jag harmoniskt ord och rim i diktsamlingen DANS AV ORD.
Dikterna handlar om kärlek, om naturens skönhet, om mitt tillstånd och mina känslor, ibland fulla av nostalgi. Jag sätter min tro i främsta rummet och dikterna speglar de kristna högtiderna under året, som Guds sons födelse och Jesus Kristi uppståndelse. Jag inbjuder dig att bläddra bland sidorna i min själ ännu en gång.” Författaren
Här kommer dikten:
”VÅREN
Jag älskar snödropparna som kommer upp ur snön. Hyacinten ger arom och färg så skön. Fresian är smal som en ung dam där hon står. Synen av henne viskar att nu är det vår.
I mina tankar jag rör mig och pärlor jag plockar glatt. Jag håller dem tätt intill bröstet som vore det en skatt. Tulpanerna öppnar sina kronblad och strålar i solen. De förkunnar att nu är det vår igen.
Narcisserna förbereder sig blygsamt för att pingsten fira, precis som en parad i trädgården den skira. Som burna på vindens vingar de ljuvliga är. De kallar på våren och nu är den här.
Syrenen sträcker sina armar emot mig Den ropar på mig med doften den omger sig. Fly från kylan, säger den till mitt minne. För att må bra ska du alltid ha våren i ditt sinne.”