Ett hus

Det var en gång ett hus på landet intill en skog. Flera generationer har levt i det. Under andra världskriget, innan kriget var över, kom mannen i huset hem med ett skadat ben. Det var så illa att han inte längre kunde bruka de små åkerlapparna, som han ägde. Den unga hustrun kämpade på, som hon gjort sedan mannen blev inkallad strax efter att de gift sig. Hon hade sin mor till hjälp. Mannen blev allt orörligare, men han var duktig på att hantera trä och inredde en snickarbod där han tog emot beställning på verktyg och redskap för jordbruk. Han kunde även tillverka möbler. Ett par tvillingar föddes i huset. Båda flickan och pojken överlevde trots en svår förlossning, men kvinnan blev aldrig riktigt frisk efter det och fler barn blev det inte. Hon avled en vecka före sin mor. Barnen var då i femtonårsåldern och var kommunistiska pionjärer i den lilla byskolan. En fostermor kom till huset och det var en svår tid med brist på mat och ett skräckvälde av sällan skådat slag.
I närheten av huset ligger en större slottsliknande byggnad dit kommunistiska pampar kom för att festa. Samtidigt som den unge pojken reste från hemmet för att göra sin värnplikt, så började den unga flickan jobba under en hushållerska, som skötte ruljansen i ”Slottet”. Där skulle hållas rent och mat och dryck skulle tillagas och serveras. Det var slitigt och skrämmande, men även om lönen var liten, så måste hon hjälpa till med försörjningen där hemma. Fadern fick inte veta vilka tjänster hon förväntades utföra i slottet. När hennes prins, en rumänsk tyskättling, kom och friade, så svarade hon ja och lämnade föräldrahemmet. Det sägs att de lyckades fly landet och att hon bildade familj och fick det bra i Tyskland. Tvillingbrodern fick en utbildning och jobb efter sin militärtjänstgöring. Han gifte sig och flyttade in hos svärföräldrarna. Efter revolutionen reste han utomlands för att jobba och snart kom frun och barnen efter. Då levde inte hans far längre, men det är oklart vad som hände med dennes sambo, som var mycket yngre. De båda syskonen lever i olika länder där de har barn och barnbarn, men jag hoppas att de har kontakt med varandra och att de ibland tänker på huset i nordvästra Rumänien, som var det hem där de växte upp.
Visst är det tillåtet att fantisera när man står framför ett övergivet och nästan förfallet hus?