Bön
Jag beundrar vänner i Sverige, som engagerar sig i att hjälpa flyktingar. Rumänien är normalt inte ett land man flyr eller immigrerar till. Vi hade inte kunnat räkna ut att vi skulle hamna mitt i ett arbete med att ta hand om människor som tvingats fly från ett krig.
FCE har resurserna att ta emot och vårda sig om människor och i Gästhuset bor åtta barn, sex mammor och tre mormödrar. De kommer från olika platser i Ukraina och bildar nu en storfamilj i Marghita i Rumänien. Det är tryggt för dem och de är tacksamma, men samtidigt har de ett virrvarr av känslor och frågor.
Den som jag tror mår bäst är den lilla som föddes bara elva dagar innan kriget bröt ut. Hennes storebror saknar sin pappa och har ingen matlust. De fem barn som är i skolåldern, ser jag ibland sittande med distansundervisning och någon av mammorna tränar skrivning med sin flicka. Annars leker och pysslar de.

Vissa dagar känner jag mig nedstämd och tappar liksom glädjen. Då känner jag mig dum, för hur känner inte de sig. De som fått lämna sitt land, sina hem, anhöriga, sina jobb, sina vardagsliv, ja allt. Dessutom lever de i en grym ovisshet om vad som väntar dem.
Jag tog en bild på ett pysselbord och nu ser jag att den åttaåriga flickan i sin frustration har dissat två fientliga länders flaggor i sin anteckningsbok.
”Gud, låt flyktingarnas sorg, oro, otrygghet och bitterhet vändas till trygghet, glädje och försoning.”