Barnasinne

Jag tror att jag alltid haft ”ett gott öga” till människor med intellektuell funktionsnedsättning. Det genuint naturliga tilltalar mig. Det är befriande att vara med människor, som inte bryr sig om vad andra tycker utan kan vara spontana och rakt igenom ärliga. Både i mitt yrkesliv och i min vardag i Sverige innan Rumänien kom jag i kontakt med sådana människor. Deras liv är inte enkelt, men de har så mycket att ge.
Ordet utvecklingsstörd används inte så mycket längre, men det beskriver exakt varför en del av dem jag möter i Rumänien har så många hinder i sina liv. De blev störda i sin utveckling. På grund av brist på goda förutsättningar har de inte utvecklats så som är normalt för ett barn.
När de nu är vuxna, så har de problem med att klara av sin vardag. Inte för att de inte har intellektuell kapacitet utan för att deras utveckling stördes. De har rätt till stöd och förståelse, men får ofta inte det och det gör mig ont.
FCE hade under en period ett hem för övergivna barn. Där fick de god omvårdnad tills de fick en familj. De flesta var riktigt små när de kom. Nicoleta var tio år och hade inte gått i skolan. Av omständigheter där hon kom ifrån blev hon störd i sin utveckling. Jag minns att hennes tröst när hon kom till den helt nya platsen var att sjunga. Hon hade lärt sig sånger av en äldre släkting och hon kunde alla versar utantill. Nicoleta fick börja särskolan och snart blev Casa Silvia hennes familj. För tre år sedan flyttade hon och de andra unga vuxna i hemmet till Casa Brândușa.
Det var på Nicoletas tjugotre-årsdag så idag, den sista februaridagen, fyller hon tjugosex år. Hon har väntat otåligt på sin födelsedag och firar den både på Dagcentret och hemma.
Hon tycker om att ha vänner och att sjunga lovsång till Gud. Det hjärtat är fullt av. Hon älskar när det är något extra. Något festligt och roligt. Jag tror att hennes intellektuella funktionsnedsättning kan hjälpa henne att ha ett rent barnasinne och att kunna glädja sig åt lekfullhet.