Skräck

En äkta spindelväv är väl en lämplig dekoration i trädgården en sån här dag, men jag tycker det är mer vackert än skrämmande.
Många gånger har jag skrivit och sagt att vi träffat otroligt många människor i Marghita. Intressanta människor. Från olika platser i världen. Med olika gåvor och förmågor. Människor som gör världen bättre.
Jag minns Sari och Philip, ett ungt par från USA. De reste med en dockteater till olika länder i Europa och på något sätt kom de till FCE i Marghita. Vi blev helt knockade av föreställningen.
Så välgjorda dockor med nästan osynliga trådar i de olika lederna och så genomtänkt manus. Vi fick tillstånd till uppträdande i stan. Det var rena väckelsemötena med samtal med människor och förbön.
Jag har sedan följt detta pars fortsatta resa. När jag ser familjefoto med dem och de fyra barnen och att den äldste redan räcker pappa upp till axeln (han heter Axel), så fattar jag att det är ett tag sedan jag skjutsade det unga paret till tågstationen i Oradea. De släpade på väskor, dragspel, fiol (Sari spelade även på såg) och på den stora lådan med marionetterna.
Deras ministry har utvecklats och jag tror att de satsar på sina shower på heltid. Philip leder en symfoniorkester som har konserter på temat skräck. Det är svårt att förstå, men också fascinerande att Jesus kan vara i centrum bland vampyrer, men det är Han när Philip och Sari skapar och framför sina föreställningar.
Självklart använder de sig av amerikanarnas intresse för Halloween. Den traditionen har kommit till Sverige medan vi varit borta, så jag försöker förstå att barn klär ut sig till häxor och lik. Människan är väl märklig, som vill bli rädd, men vem har inte hört uttrycket skräckblandad förtjusning? Igår såg jag delar av skelett i naturlig storlek utplacerade i en trädgård. Lite makabert, kan man tycka.
Så här ser det ut i skogskanten i vårt samhälle, men det stör mig inte. För jag blev påmind om en familj, som utnyttjar det läskiga för att sprida ljus och det gör mig glad.