Nu har jag bloggat i drygt sju år. Det har blivit mer än åttahundra inlägg och bilderna är mångdubbelt så många.
Det känns fortfarande roligt att dela tankar och bilder med er. Ibland är det svårt at ta tiden till skrivandet. Men, kunde jag när jag jobbade, så borde jag ha tid nu.
Ibland ångrar jag det jag sagt eller skrivit. Jag har fått lära mig att inte ens tänka att jag gjort något bra för en person, för denne någon kanske har en annan uppfattning. Det kanske satt långt inne för denne någon att inse att man behövde hjälp, att ta emot den och att acceptera att den gjorde gott.
När jag fått vara soptunna för någon som är full av skit och bara måste kasta den över någon, så har jag ibland kunnat känna mig glad. Det har kunnat betyda att jag varit utvald som en person, som bryr sig och som det är idé att såra. Att tömma ur sig frustration och hat hade tidigare varit lönlöst.
Jag har lärt mig att inte vara beroende av tacksamhet för att envist kämpa på för att hjälpa en människa. Att inte låta vänstra handen veta vad den högra gör.
För ett tag sedan skrev jag i ett inlägg att en romsk mamma uttryckte att hon kunnat ta hand om sitt barn tack vare mig. Några dagar senare fick jag av samma person ett samtal, som var så laddat av ilska att jag fick hålla telefonen långt från örat.
Då tänker jag att jag inte skulle tagit till mig tacksamhet och ännu mindre skrivit/sagt det. Om du förstår vad jag menar.
Jag kanske kommer att ångra det jag skrivit nu? Tack i alla fall till er som läser/följer min blogg!
