"Storhetsvansinne"

Det är Påskhelg i Rumänien och trots sekularisering, så firar de flesta rumäner denna högtid med religiösa traditioner, som man alltid gjort. Tillsammans med Aaron Israelsson efterlyser jag ett engagemang i den rumänska kyrkan för utsatta människor.

Idag bloggar jag med en saxad text av journalisten Aaron Israelsson. Han var tidigare chefredaktör för Götalands gatutidning Faktum och är numera gatutidningsentreprenör i Bukarest. ”Särskilt 80-talet dröjer sig kvar i många rumäners minne som en tid av svåra prövningar. Den forne kommunistdiktatorn Nicolae Ceaușescu hade bestämt sig för att återbetala landets alla utlandsskulder. För befolkningen blev resultatet ett årtionde av skoningslös åtstramningspolitik. Samtidigt fick megalomanin, personkulten och diktatorns privata lyxliv fritt spelrum.
Mitt i centrala Bukarest tornar Ceaușescus monsterkåk upp sig. Det är världens största palats och världens näst största administrativa byggnaden efter Pentagon. Det mest uppenbara monumentet över Ceaușescus väldokumenterade storhetsvansinne. Med en ofelbar, men säkert alldeles omedveten, känsla för ironi kallades mastodontbygget Casa Poporului under kommunisttiden: ”Folkets Hus” En hel stadsdel revs, inklusive flera kyrkor och ett sjukhus och 30.000 människor tvångsförflyttades för att ge plats åt Folkets Hus och omkringliggande kvarter. Från Piața Unirii - Bukarests Sergel torg – leder Bulevardul Unirii fram till palatset. Ceaușescu ville att den skulle vara längre än Champ-Èlyssée. Och mycket riktigt. Den överträffar Paris paradgata med tre meter. Står man på boulevarden och blickar nedåt går palatset inte att ta in med en blick. Det är en svindlande upplevelse. Fasaden ger dock inte intryck av överdriven lyx. Det sägs att Ceaușescu ville ha det så, för att inte i onödan väcka anstöt hos en hårt prövad befolkning. Invärtes liknar dock pråligheten inte någonting annat.
Från takterassen kan man se ett nytt monsterbygge börja ta form alldeles intill palatset. Storhetsvansinnet dog nämligen inte med Ceaușescu. Det är Rumäniens ortodoxa kyrka som återupplivat en plan från 1878. I skuggan av världens största slott byggs nu en av världens största kyrkor. Catedrala Mântuirii Neamului Românesc – bokstavligt översatt: Den rumänska folkstammens frälsnings katedral – beräknas kosta 80 miljoner euro och ska stå klar inom ett par år.
Katedralen har de senaste åren varit ett av Rumäniens mest kontroversiella samtalsämnen. När rumänerna tog till gatorna hösten 2015 i raseri över korruptionskulturen, som bland annat beskylldes för att ha orsakat den förödande nattklubbsbranden på Colectiv med ett 70-tal döda som följd, var ett av slagorden: ”Vrem spitale, nu catedrale!” ”Vi vill ha sjukhus, inte katedraler!” Fullt begripligt i ett land där sjuka som hamnar på sjukhus inte sällan lämnar vården ännu sjukare eller rentav i en likkista. Ännu mera graverande i mina ögon är att kyrkorna prioriterar megakatedralen framför sociala insatser.
Mina år i hemlöshetsarbetet i Sverige fick mig att se den organiserade kristenheten med helt nya ögon. Utan alla engagerade kristna runt om i landet skulle våra hemlösa och andra fattiga leva i en långt mycket värre misär, så mycket förstod jag under denna tid.
I Rumänien ser man mycket sällan ortodoxa församlingar, som bedriver socialt arbete, visst finns det några stycken, men de tillhör ett marginellt fenomen. Ändå ringlar köerna långa av fattiga med utsträckta händer utanför i stort sett varenda kyrka i städerna. De är hänvisade till kyrkobesökarnas sporadiska omsorg på väg ut från veckans andliga pausmusik. Något organiserat arbete från församlingens eller prästerskapets sida existerar knappt. Här föreställer jag mig att den svenska kristenheten skulle kunna göra en insats.
Rumänien är ett mycket gudfruktigt land. Det sägs att antalet ateister mäts i någon promille av befolkningen. Kyrkorna har inga problem med att befolka bänkraderna – oavsett veckodag. Rättare sagt får folk i regel stå och trängas i ett tätpackat kyrkorum. Kunde man mobilisera denna själsliga folkrörelse i utanförskapsfrågor skulle man kunna göra konkret nytta i fattiga människors vardag samtidigt som den rumänska opinionen kunde medvetandegöras om fattigdomens orsaker och symtom och börja kräva social förändring.
Rumänien behöver inte en katedral av sten till en prislapp av 80 miljoner euro. Landet behöver snarare en församling där människor med olika hudfärg kan sitta i samma bänkrad. Det vore ett värdigt bygge som jag hoppas att svenska kyrkor kan bidra till att resa. ”

Skrivet av Aaron Israelsson