Det finns hopp

Vi tillbringar denna vecka med ett härligt gäng ungdomar från Sverige. En av föräldrarna, som är med, jobbade som volontär här för mer än tjugo år sedan. Man blir påmind om den tiden och det är häftigt att tänka på vad Gud gjort bland många människor här, människor som nu är tjugo är äldre. I samband med bytet av skrivbord och skåp på kontoret nyligen, så har jag gått igenom lådor av sparade bilder, texter och mycket mera. Den här texten om Barnhemsfolket skrev jag för precis tjugo år sedan.
" BARNHEMSFOLKET Det är verkligen ett eget folkslag och vårt uppdrag är att skapa rätt för dem, ge dem ett värde och visa att de är värda att älskas. Det är ett annorlunda folk, födda oönskade och dömda till att misslyckas. Det gick snett redan från början eftersom ingen gav dem det varje litet barn är beroende av; omsorg och kärlek. Kropparna visar brist på näring och de är märkta av misshandel. Med försiktighet får man lära dem att man inte vill dem illa då man rör vid dem. Vi hoppas att alla barnen på Casa Albă ska få en kärleksful familj att växa upp i. För dem som vuxit upp på statliga barnhem är det svårt att anpassa sig till ett normalt liv. De har uppfostrats med sträng dsiciplin, men inte respekterats och respekterar ingen. De har vuxit upp ihop med hundratals andra, men de har inga vänner. Trots att de saknat det viktigaste i livet har de fått vad de behövt för att överleva och det har gjort dem passiva. De kräver att få utan att göra något själv. Barnhemsfolket är en produkt av en statlig, kollektiv och kärlekslös uppfostran. „Sån är jag. Så har jag lärt mig” kan man få höra som en ursäkt för dåliga vanor. Under några år har vi följt barnhemsbarn, som vuxit upp till tonåringar och unga vuxna. Vår utmaning är att varsamt bryta ner det som är snett och sakta bygga upp en grund, som håller att stå på. Med mycket uthållighet, kärlek och gränssättning kan man hjälpa Barnhemsfolket. Trots deras dåliga självförtroende och förutsättningarna, så finns det hopp för dem. Vår verksamhet att stödja familjelösa pojkar efter avslutad skolgång på barnhem är så ny och unik att det inte finns något facit att se på och lära av. Det är två år sedan vi tog emot de första, som slutade på Cadea och vi har nu ett tjugotal pojkar i FCEs omsorg. De får hjälp att sköta ett arbete, sig själva och sitt hem för att så småningom klara sig själva. Den förste har flyttat ut från tranzithemmet i Marghita och han har fått arbete och bostad på annan ort. Hans arbetsgivare och värdfamilj trivs med honom och han med dem. Vi hoppas finna en bra lösning för var och en av dessa pojkar även i fortsättningen."