Maskros

Jag längtar efter alla vi inte kan möta nu i den här karantänperioden. Idag var jag i kontakt med familjehemmet Poiana Verde. Där är åtta barn placerade och de flesta är tonåringar. De är vanliga ungdomar med frågor som ”vem är jag?”, ”hur ska jag passa in?”, ”duger jag?” Dessa våra barn har dessutom stora frågetecken om sin bakgrund. Obesvarade frågor, förträngda minnen, besvikelser. Varför blev de berövade det mest självklara och det mest nödvändiga; - att ha föräldrar, som älskar och tar hand om sitt barn? Ändå har de livsglädje. De har potential att blomma.
Nu är de uttråkade. Det är mycket svårt för dem och också för personalen, då alla måste hålla sig hemma. Nu skulle det vara vårlov, men de har varit hemma från skolan över en månad redan och pga restriktionerna får de inte gå någonstans. De saknar kompisar, kyrkan, Klubben och till och med skolan. Jag blev glad när jag fick den här bilden på Florinel, som vågat sig utanför staketet! Barn måste få röra på sig och de måste få förutsättningar att växa.
