I Marghita var det på lördagen lite smådugg och allmänt ruggigt novemberväder. När jag åkte tillbaka till Șinteu och började klättra upp på höjderna, så fick jag sätta på dimljuset. På vissa sträckor var jag rädd att inte bilen syntes på vägen. Det var ännu inte mörkt och jag såg att naturen var täckt av rimfrost. Det finns något som heter dimfrost, men jag har inte koll på vad som är skillnaden mellan de båda väderfenomenen.
Jag valde att vara i Marghita just på lördagen av två anledningar. Det var sista dagen innan en tjej, som jag känt i aderton år, skulle åka utomlands. Vi träffades och fick en fin liten stund, som var blandad av nostalgi, tacksamhet och förhoppningar. Vi höll avstånd förstås. Förresten så har hon redan haft covid. Den andra anledningen var att jag en lördag kunde ha hela depån för mig själv. Jag kunde packa julklappskassar till våra arbetskamrater. Dessa välsignade tygkassar, som tillverkas i Sverige! En stor del av innehållet blev också svenska varor.
Jag räknade också julklappar från Sverige till ett vårdboende här och delade upp dem i kartonger till de olika avdelningarna. Man eller kvinna. Alla paket var fint inslagna och innehåller bra saker och mycket kärlek.
Idag firar vi första Advent med Sverige. Jag har sett tre fantastiskt fina Adventsgudstjänster och det är härligt att sjunga med i de vackra sångerna. Hopp och välsignelse flödade trots att jag inte befann mig i ett kyrkorum. Eller det gör man på ett vis när man är närvarande i det som förmedlas. Hosianna betyder O, Gud, hjälp oss! En bön som vi delar med syskon över hela vår jord.
