Framgång

I en rumänsk tidning läser jag den både beklämmande och uppmuntrande historien om Ionel, som vuxit upp på barnhem och idag är rektor på en skola. Han föddes i länet Timiș här i Rumänien 1985 och blev övergiven av sin mamma på BB. Han blev kvar på barnsjukhuset sina första nio månader och flyttades sedan runt på olika barnhem. Han var 22 år då han lämnade det sista och började jobba.
Ionel berättar att han började undra vad det var för kvinnor, som kom och besökte barn på barnhemmet. När han fick veta att de var mammor, som ville se de barn de inte kunde ta hand om, så undrade han varför ingen ville se honom. Först i femte klass fick han reda på sin bakgrund. Mamman var inte fattig utan ville inte ha honom. Senare fick han veta att folk i byn och till och med släktingar hade fått höra att den lille bäbisen dött på BB.
Eftersom Ionel var ett barn som tydde sig till vuxna och sökte närhet, så hade han flera som brydde sig om honom. Det var bland andra en städerska och en eldare (det var vanligt med en anställd i pannrummet på institutioner). Det visade sig att Ionel hade en syster på samma barnhem och de blev goda vänner. Ionel kämpade för att få träffa sin mamma och genom eldarens fru, som kom från samma kommun som hon, så blev det möjligt så småningom. Mötet blev inte som han tänkt sig. Istället för att kramas, så var mamman kall och hård som en mur. Ionel började skicka gratulations- och julkort, men fick aldrig svar. Han ville att hon skulle komma till en skolavslutning när han skulle få premie, men hon kom inte. Vid ett tillfälle skulle han vara med på TV i ett sportsammanhang. Då han ringde henne om det, så sa hon att hon ångrade att hon inte hade aborterat honom. Han är tacksam att abort inte var tillåtet, för då hade han inte levt och idag kan han respektera sin mamma som gav honom livet.
Det är en gåta att Ionel klarat allt detta. Systern är tyvärr på en institution för psykiskt sjuka. Ionel tyckte om skolan och efter gymnasiet kom han in på universitetet. Då gick han till skolledningen och sa att han var barnhemsbarn och inte hade pengar till skolavgiften. Han fick gå utbildningen utan att betala. På internatet hade han bra kamrater, som stöttade honom och delade med sig av sin mat. En lärare hjälpte honom genom att skaffa lunchkuponger.
Efter utbildningen sökte han en lärartjänst på skolan i mammans kommun och fick sina småsystrar till elever. Kollegor, som kände familjen mötte nu den döde sonen i lärarrummet, skämtar Ionel i tidningsartikeln. Han berättar att nyckeln till hans framgångssaga är att han blev nära vän med personal och att han lyssnade på dem. Han valde att lära sig goda saker av olika människor. Det bästa som hände under den hemska barnhemstiden var att en kristen organisation engagerade sig och familjer tog emot barn i sina hem över helger och lov. Där fick han lära sig viktiga saker, som man inte lär sig på barnhem.
För tio år sedan anmälde han sig som volontär på sitt gamla barnhem. Han träffade ett team, som visade en filminspelning från januari 1990 där han kände igen sig själv. Han fick tillfälle att berätta om de svåra förhållandena, hur han kämpat och lyckats i livet. Nu är hans önskan att få vara ett gott föredöme och en uppmuntran för andra.