Naturen har alltid fascinerat mig. Det sägs att jag vid två års ålder knatade iväg till skogskanten och kom hem med en stor ätbar svamp. Jag har under mitt liv spänstigt vandrat i skogar, särskilt sommar och höst. Nu går jag stelt och osäkert där marken är ojämn, men jag är så oändligt tacksam att jag kan gå till skogen. Vårt åttaåriga barnbarn och jag gör en ordlek och de ord jag ska gissa mig fram till bildar meningen ”Farmor går ofta till skogen.”
Igår gick jag för att plocka skogshallon, men det blev mest blåbär. Och blommor. På grund av torkan, så hittar man inte så många blommor, men några blåklockor, prästkragar och rölleka blir en bukett att sätta på sommarbordet.
En väninna skickar ett citat av en chefsredaktör på en svensk veckotidning. Denne redaktör skriver i sin kolumn att hon tänker på sin mamma, som njöt av att plocka blommor. Hon kopplar det till skapelse och gudstro, eller brist på tro. Pratar med vänner om hur lite gudstro det finns bland dem som växte upp på sjuttiotalet. Skriver så här: ”Jag säger att jag inte vet så noga om Gud i himlen, men jag vet att jag vet – allt mindre. Och när jag ser blommorna, skönheten, skörheten, prakten, den här årstiden. Att något kan vissna ner och dö för att sedan vakna igen och malla sig och prunka och bara explodera i kraft av att vilja växa och vilja leva. Då vet jag att det inte var en mellanchef på ett mellanstort företag som hittade på skapelsen. Räcker så. Nu njuter vi av allt vi kan, hörni!”
Min naturälskande systerdotter samlar fröer till mig och paketerar i kuvert, så jag kan ta med dem till Rumänien. Tänk att små ting, som är så oansenligt grå kan gro och växa upp till färgstarkt vackra och ljuvligt doftande blommor! Skapelsen är så rik och allt är så fantastiskt uttänkt. Det stör mig att kretsloppet rubbas. Visst, jag njuter av sol och värme, men det lilla regn som kom var välbehövligt.
