Det är svårt att hitta ord för vad vi känner och upplever i det vi är i nu. Jag känner att jag blir påverkad av människors lidande och känner mig ledsen, men jag vill inte bli handlingsförlamad. Det jag kan göra är att se dem vi får ha i huset. Se dem i ögonen och le. Tidigare har jag kunnat lära mig namn och tyckte det var viktigt att kunna namnen på ungdomarna i de skol- eller konfirmandgrupper, som besökte oss. Jag fixar inte det så bra nu, särskilt inte när det är namn jag aldrig hört.
Tolv fina barn har vi hos oss för tillfället. De ser ut att trivas här. De leker och är trygga. En flicka fick ta ångestdämpande medicin efter skräcken hon upplevt, men klarar sig bättre nu. Föräldrarna blev både förvånade och tacksamma när jag sa att de inte behöver hyssja på barnen. Den äldre generationen i Ukraina blir trötta och säger ifrån när barnen är högljudda. Jag blir också trött, men samtidigt så glad när jag ser att barnen stojar och har roligt.
På ett vis är det bättre när familjer och grupper stannar längre än bara ett par dygn. Då kan de själva ta större ansvar i köket och med städning. Det gör de. Kokar soppa och fixar i köket. En dag gjorde en kvinna borsjtj och igår var det ett par av dem som tvättade fönster. En kärleksgärning.
Nu blev det ett avbrott i bloggandet när en grupp elever från Restaurant-skolan kom med fat av nygjorda pannkakor, muffins, bakelser och ostbullar. Också det en kärleksgärning i solidaritet för det ukrainska folket.
Det känns som att det är så lite jag kan göra, men Olga som med sin familj åkte vidare igår sa ”Jag har tyckt om varje minut här hos er.”
